Om att chockera folk

I går var jag hos Lollo. Vi proppade i oss god mat och gott fika och kollade i alla trädgårdstidningar som Lollo hade köpt hem i samband med sin trädgårdsångest. Vi konstaterade att de som skriver skötselanvisningar för klematis inte kan ha alla pommes frites på tallriken och att det kommer dröja 40 år innan vi kan få likadana trädgårdar som de som visas i tidningarna.

När jag kom hem klockan halv tio, var jag nästan efterlyst. Jag hade stängt av mobilen eftersom det var så dåliga batteri och jag tänkte att om det händer något på vägen så skulle jag behöva den där sista batteripinnen då. Jeppe kom ut och undrade varför jag kom hem så sent. Jag hävdade att halv tio inte är så himla sent.
-Nej, inte för normala människor! Men för dig. Förresten ska du ringa Helén i Växjö.
-Va, skämtar du. Jag ringer imorgon.
-Nej, jag pratade precis med henne och vi bestämde att du skulle ringa när du kom hem.

Ringer Helén:
-Hej! Vad har hänt? Jag tänkte att jag ringer nu efter nio, så är du nog precis på väg till sängen. Och så är du inte ens hemma!! Herregud!